Mina tankar om sorg

Mina tankar kring sorg

Jag är ny här och detta är min första träff med min nya grupp, men det ska bli jätteroligt!

Sorg är ett väldigt stort ämne, 
det känns som om jag skulle kunna skriva en hel bok om det ibland. 
Alla känner det lite från och till, det behöver inte alltid ha någon anledning. 
Det är inte alltid något som har hänt, 
men man måste vara ledsen för att sedan vara tacksam över att man blir glad igen. 

Känslan av sorg går oftast inte att beskriva så exakt, för man vet ju inte hur de känns i någon annans hjärta. I mig brukar det kännas som ett stort svart hål med vassa kanter, men rätt som det är så slänger någon ner en repstege, och för varje ny pinne som man vågar sätta foten på, är ett steg upp mot ljuset!

Här är ett av mina små försök till att få till en liten dikt:

Inuti varje kropp finns en stugby, 

en känsla för varje hus, 

ingen kan gå in i någon annan människas stugor, 

eller förklara vägen dit. 

Man bara är där själv, 

och har den känslan just precis då. 

Har man fastnat i den svarta sorgsna stugan, 

måste man ta sig därifrån, 

vare sig det är från skorstenen, 

fönstret eller dörren. 

Slå ut en vägg om det behövs!

Här är två dikter jag hittade i böcker, jag tyckte om dem och kände igen mig i dom:

Herre,

Ta alla de trasiga bitarna i våra liv.

Våra brutna löften.

Vänner som vi svikit.

Alla våra bråk och diskussioner.

Våra olika bakgrunder,

former och klantigheter.

Ordna dem.

Gör dem till något vackert som när en glaskonstnär skapar ett nytt fönster.

Gör ett nytt mönster.

Trots att vi bara kan se de trasiga bitarna så kan Du göra något helt. / 

/Från boken Du är ljus.

Gud, kom med ditt eviga ljus 
och fördriv mitt mörker.

Torka mina tårar, 
res mig upp, ge mig livsmodet åter, 

och jag skall prisa ditt namn. 

/från boken Böner till tröst.

Det var allt jag hade att säga, sköt om er! / Ebba